Så verkar själva fuskdelen av “Macchiariniaffären” att äntligen närma sig slutet. Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka att den hade kunnat få ett avslut för över två år sedan, om Karolinska Institutets dåvarande ledning hade valt att lyssna på sin egen utredare Bengt Gerdin i stället för att köra över honom.

De slutsatser som Centrala etikprövningsnämndens expertgrupp nu drar är i allt väsentligt desamma som Uppsalaprofessorn kom fram till i sin rapport våren 2015, nämligen att Paolo Macchiarini och hans medarbetare gjort sig skyldiga till forskningsfusk när de utförde operationer med konstjorda luftstrupar utan etiskt tillstånd och rapporterade helt missvisande uppgifter om operationsresultaten.

Jag kan inte ens i min vildaste fantasi förställa mig att KI:s nuvarande ledning gör om samma dumhet som den förra när den nu ska fatta beslut utifrån etikprövningsnämndens yttrande.

En av många bra saker är att etikprövningsnämndens expertgrupp kommer fram till att inte “bara” Macchiarini utan också hans medförfattare varit oredliga, det vill säga har fuskat.

Det känns visserligen en smula kymigt, men ändå fullt rimligt, att också de av Macchiarinis medförfattare som så småningom slog larm om fusket bedöms ha förfarit oredligt (men jag hoppas att de vad gäller påföljder bedöms mycket mildare än sina kolleger).

Historiskt sett har alltför många medförfattare till artiklar i forskningsfuskhärvor kommit undan med att också de blivit lurade och därför snarare bör betraktas som oskyldiga offer än som fuskare. Förhoppningsvis kan Macchiariniaffären få det goda med sig att fler forskare gör både en, två och tre extrakoller innan de sätter sitt namn som medförfattare till en forskningsartikel.

The Lancet är en av mina favorittidkrifter. Ändå, eller kanske just därför, känner jag en viss ilska över hur nonchalant den agerat i Macchiarinifallet. 2011 publicerade The Lancet den mest uppmärksammade artikeln om transplantationer av konstgjorde luftstrupar, men tidskriften nämnde ingenting om fuskmisstankarna förrän hösten 2015. Då skrev The Lancet i en notis att inget fusk förelegat och att Bengt Gerdins utredning varit bristfällig, “flawed”.

Väldigt nonchalant, tycker jag, i synnerhet som The Lancet tidigare tvingats dra tillbaka artiklar av ett par av de senaste årtiondenas mest uppmärksammade forskningsfuskare: norrmannen Jon Sudbø, som fabricerade en hel patientdatas, och engelsmannen Andrew Wakefield, som fuskade ihop ett samband mellan vaccination mot mässling och autism.

Även The Lancet borde, utan särskilt stor möda, ha kunnat konstatera att till exempel uppgiften om att uppgiften i artikeln man publicerat, tvärtemot vad som påstods i den, saknade forskningsetiskt tillstånd.